lillaundret

Allt började på söndagen den 19de.
Jag och J försökte mysa lite på morgonen men slutade i blodbad igen.. Vi struntade i att ringa in, eftersom dom senast sa att det inte var någon fara. Efter det hade jag massa förvärkar. Höll i sig i ca 3-4 timmar. Jag dammsög lite och försökte hålla igång för att värkarna skulle fortsätta. Men det ville sig inte..

Vi låg och kollade film och tog det lugnt hela dagen och jag hade inga känningar alls på att det var på gång.
Vid 21.30 duschar vi och jag tänker att jag skiter i att tvätta håret idag för bebis kommer ändå inte komma inatt. Sedan gick vi och la oss i sängen och började kolla på en film. Jag tyckte det bubblade lite mer än vanligt i magen och det spände lite. Men tänkte inte så mycket mer på det..
22.40 känner och hör jag 3 bubblor som smäller till i magen och några sekunder efter så känner jag hur det börjar rinna. Första tanken är att nu är det blod igen.. Sätter mig på toan, och det börjar rinna massa vatten. Joakim springer efter mig och frågar hela tiden vad det är, och jag skriker att nu är det vattnet som gått. Båda två börjar le som idioter och vet inte vad vi håller på med. Ena stunden sitter jag på toan och i andra står jag i badkaret och försöker fatta hur jag ska ringa förlossningen. Tillslut tar vi oss samman och ringer in. Dom säger att sålänge jag inte har värkar kan vi var hemma, och vi får en tid kl 8 dagen efter för kontroll.

Jag hoppar in i duschen iaf för att tvätta håret. (ville inte föda barn med äckligt hår) :P Joakim ringer runt till alla möjliga och till jobbet..
När jag är klar så måste Joakim ha cigg för han blev så nervös. Så vi tar på oss och går till macken vid oss. (jag har en jätte binda men känner hur det rinner hela tiden).
På macken är det stängt av någon konstig anledning, så vi bestämmet oss för att gå 2 km till Statoil. Känner någon liten liten värk men annars inget.
Väl framme så kommer jag på att kortet ligger i min plånbok hemma :P Så vi gick hem igen i spöregnet. Bestämmer oss för att ta våran trasiga bil. Väl påväg hem igen från Staoil får jag första rejäla värken. Och efter det kom dom 2-3 min emellan.

Jag försöker lägga mig när vi kommer hem men det går inte. Gör ondare när jag ligger.. Jag säger till Joakim att försöka vila för dethär kommer säkert ta ett tag även fast dom kommer så tätt. Vi klockar värkarna med värktimer iaf, och jag börjar gå runt i lägenheten och plocka. skriker till rätt som det är så J vet när han ska börja klocka. Jag ställer mig mot en stor kruka i vardagsrummet och flåsar och försöker tänka på alla knep och tricks man ska göra när värkarna kommer. Men det gör så ont så jag tror jag ska svimma i varje värk. Jag brer mackor, och försöker komma på vad som ska packas, för nu börjar jag känna vid 00.30 att snart måste vi åka in. Men jag säger inget än till J, för han är redan skräckslagen. Tillslut säger jag iaf att vi måste fixa skjuss snart för bebisen kommer komma idag. J ringer runt men får inte tag i någon. Han börjar packa det sista och frågar hela tiden vad han ska göra. Men jag har så ont så jag får inte fram ett ord. Värkarna kommer tätt, 2-3 min och håller i sig ca 1-1,5 min. Tillslut får han ringa förlossningen och Sofia och vi åker in så vi är inne till 2.

Tar 10 min för mig att komma upp till förlossningen för får värkar hela tiden. Väl uppe så blir det ctg och jag får även lämna urinprov, väga mig (69kg) och blodtryck. Värkarna blir värre och värre och efter en stund blir jag undersökt och jag är öppen 4-5 cm. Då blir jag inskriven 2.40 och undersköterskan frågar om jag vill ha lavenmang och sedan ta en dusch. Det vill jag och lavemang var inte alls så farligt som jag trodde. Direkt efter det så frågar dom om jag vill ha någon smärtlindring och jag säger epidural. Jag blir körd till ett rum, och strax efter kommer läkaren och börjar sätta den. Värkarna är verkligen olidliga nu och efter ett tag får jag testa lustgas. Jag spyr mer testar efter en stund igen. Efter det använder jag lustgas under hela förlossningen, även fast det inte hjälper utan det känns bara som sömnmedel melland värkarna.

Läkaren säger en tid som epiduralen ska börja värka. Inget händer och jag börjar känna mer och mer tryck nedåt. Jag blir undersökt igen och jag är öppen ca 5-6. Dom blir även tvungna att sätta sån där mätgrej på lillans huvud för ctgn funkar inte så bra. Jag blir tillsagd att lägga mig på andra sidan för att epiduralen ska värka. Men den hjälper iaf inte.. Vi blir lämnade en stund och jag trycker och trycker på dosan jag fått som ska ge mer smärtstillande. Inget händer..
Vid den här tiden, ca kl 4. Börjar jag tappa kontrollen. Allt går för fort och det är för stor tryck. Det känns som hon är påväg ut genom fel hål och jag vet inte vad jag ska göra. Joakim får kalla efter personalen och jag säger att hon är påväg ut. Jag blir undersökt igen, och då är jag öppen 10. På ca30 min, öppnades jag 5-6 cm och det var bara en liten liten kant kvar. Barnmorskan blir förvånad och förstår varför jag känner sånt tryck.
Hon tar någon bedövnings salva och smetar i, och "trycker" bort sista kanten. Sen säger hon att jag får börja krysta lite om jag vill.
Just då när jag fattar att vårat barn är påväg ut, så får jag den första lyckorus känslan. Jag Och Joakim tittar på varandra och kan inte sluta le. Tills nästa värk kommer och jag glömmer allt dom sagt.
Joakim frågar om jag vill ligga på sidan eller om han ska hjälpa mig till en annan ställning.
Jag testar att ligga på sidan för det gör för ont att röra sig.
Vi blir lämnade igen, och jag får världens panik eftersom dom sagt att jag kan krysta om jag vill. Hur kan dom lämna oss när bebisen kommer alldeles strax? Nu vet jag att krystvärkarna oftast inte tar 10-20 min som jag trodde :P
Efter en stund blir trycket ännu större och jag börjar känna i värkarna att kroppen tar i. Jag försöker krysta lite, och efter det är det ett rent helvete. Jag krystar och krystar och Joakim hejjar på. Vi är fortfarande själva och jag skriker att nu kommer bebisen. Joakim trycker på knappen och en undersköterska kommer lugnt in och säger att det inte är dags än. Dom ser på hjärtljuden när hon kommer.. Jag blir förbannad men fattar inte så mycket.
Jag tycker jag skriker som en galning men enligt Joakim var jag rätt tyst.?

Jag kämpar och kämpar, och paniken ökar hela tiden. Tror jag ber Joakim ringa på sköterskan 3 ggr då jag säger att bebisen är påväg. Men det är falsk alarm alla gånger tydligen..

Det känns mer och mer som att jag ska skita på mig, och att huvudet är påväg ut genom baken :P
Kommer inte riktigt ihåg vad som händer här, men vet att jag ligger på sidan med benet på en sån där gyn grej. I varje värk så drar jag tag i Joakims huvud och hals med ena armen och trycker han så nära mitt anskite så han lär ju ha hållt på att svimma :P I andra handen har jag lustgasen.
Jag försöker krysta 2-3 gånger i varje krystvärk. Men jag har verkligen ingen ork.
Joakim frågar om jag inte ska ställa mig på alla 4 istället men jag kan inte röra mig så dom får hjälpa mig.
Svetten sprutar och jag får mindre och mindre ork. Tillslut vet jag inte ens när jag har krystvärkar utan det gör ont helatiden och kroppen kämpar på helatiden.

J hejjar på hela tiden, och när barnmorskan säger att nu kan du vila så säger Joakim - engång till älskling! :P
Jag lyssnade faktiskt mer på honom under hela förlossningen, kändes som att jag inte riktigt hörde dom andra, plus att jag blundade hela tiden och inte såg vem som pratade med mig.

Vet inte riktigt hur länge jag står på alla 4, men varje gång jag krystar så drar jag ihop benen för jag tror jag ska bajsa på mig. Alla säger till mig att jag måste dra isär benen mer, men det går verkligen inte.
Jag trycker och trycker men känns som att det inte händer något. Tillslut så känner jag att det räcker nu, jag klarar verkligen inte mer och får världens panik. Jag skriker efter kejsarsnitt, och börjar till och mer be och gråta efter det. Men får bara till svar att dom inte gör så.. Vet inte hur många gånger jag ber dom och säger till Joakim att han måste fixa så jag får göra det. Önskar faktiskt även idag att dom hade låtit det bli kejsarsnitt..

Efter ett tag orkar jag inte stå på knä längre så jag lägger mig på rygg. Nu är dom 2 undersköterskor och en barnmorska i rummet. Nu känner jag inte alls när jag har krystvärkar utan jag trycker på hur som.
Jag drar fortfarande ihop benen och drar ihop mig istället för att trycka på rätt. Så alla i rummet håller isär mina ben, trycker upp min rygg så jag ska huka framåt och så försöker dom göra så jag tar i rätt med armarna, för jag trycker ifrån istället för att "dra". Svårt att förklara, men hoppas ni förstår :P

Joakim drar mitt ena ben emot mig sammtidigt som han pushar på mig och håller lustgasen mot mitt anskite när jag säger till. Vet inte heller hur länge jag ligger såhär, men efter en stund säger dom att det hänger ut 2 hårlockar. Dom försöker få mig glad och att jag ska få någon slags adrenalinkick utan det dom säger, men jag mår bara sämre och sämre psykiskt.

Jag säger hela tiden att jag inte orkar och att dom ljuger för mig, att hon inte alls är påväg ut.
Tillslut så säger dom att halva huvudet är ute och att jag måste bli förbannad nu och ta i. Någon säger att jag ska kolla eller känna med handen. Aldrig i livet! Jag skrek nej rakt ut. Skulle få mer panik av att verkligen känna ett huvud mellan mina ben.

Jag krystar och krystar och Joakim blir mer och mer glad och pushar mig mer. Antar det är för att han ser vår dotter. Jag skriker efter kejsarsnitt igen, eller att dom ska klippa upp mig. Men dom vägrar..

Nu är det egntligen skiftbyte med personerna i rummet säger att nu måste jag skynda mig för dom vill vara med hela vägen.. Jag försöker och tar i allt jag har men det känns som det inte händer ett dugg..
Sen bestämmer jag mig en sista gång att nu tar jag i allt vad jag äger annars skiter jag i dethär.. Jag tar i 3-4 gånger och trycker allt vad jag äger, och helt plötsligt försvinner trycket och jag hör att nu är det klart. Jag tycker inte direkt jag kände det där "ploppet" som alla pratar om. Utan trycket och spänningarna försvann..

Jag öppnar ögonen och ser en bebis framför mig. Dom försöker lägga henne på mitt bröst men navelsträngen är alldeles för kort så hon är fortfarande mellan mina ben när Joakim får klippa.
Sedan kommer hon upp till mig ♥

Efter det var de dags att krysta igen. Och när dom sa att jag skulle krysta igen fick jag världens panik och började gråta. Ville inte känna den där känslan igen.. Men det gick fort och behövde bara krysta en gång.

Sen skulle dom kolla om jag spruckit något. Hade en liten ytlig spricka som dom bestämde sig för att sy. Fick en bedövningsspruta men fy fan vilken hemsk känsla den var när dom skulle pilla där nere. Usch!

Allt tog ca 4 timmar från att vi blev inskrivna..


Så gick det till.. Har säkert missat nått och ni får ursäkta hur jag skrivit och stavfelen. Orkar inte rätta det nu :P




Bjuder på lite nipple ;P haha