lillaundret

Har haft en jätte mysig och rolig eftermiddag med Juni. Först var vi på stan med Hanna och Neo för att köpa julklappar. Sedan gick vi hem och busade massor. Hon skratta som en tok :) Sedan var det läggdags. Struntade i medicinen för att se om gaserna ger sig. 30 min senare börjar gråten och skriken. Söver om henne. 10 min går sedan är det dags igen. Då är hon svår sövd, men tillslut somnar hon. Då lyckades hon sova iaf strax över 1 timma. (jag passade på att sova lite mellan gångerna med). Sen gick det inte att söva om henne, så gav mat, vaggade henne till sömns, sen vakna hon såfort jag slutade vaggade. Samma igen.. Vaknade.. Vaggade - och nu ligger hon fortfarande i babysittern som står i sängen.. Lika bra att låta henne sova i den tills nästa gråt attack.


Huuuh.. Vid dethär laget så är vi så pass vana att aldrig få sova ordentligt så det känns som att kroppen inte behöver sömn längre. Nu är det så otroligt psykiskt jobbigt. Att vi aldrig någonsin ska få ha det bra. Att vi aldrig får veta vad felet är.. Är det verkligen såhär vi ska få leva?
Känner att tårarna kommer komma mycket inatt..

Känner även nu att det nästan inte är lönt att somna till mellan gångerna, för det gör det bara så mycket mer jobbigt och frustrerande att behöva gå upp och söva om henne, alla dessa 100 miljoner gånger.!

Mitt humör växlar mellan, ångest, ilska, glad, ledsen, frustration, med bara några minuterns mellanrum.
Jag finns inte längre... Mitt liv existerar inte. Finns ingen ork eller lust till det längre.